Maksim Gorkij flyttade knappt fem Är gammal till sina morförÀldrar, tillsammans med modern, efter att fadern dött i kolera. Morfadern, vars affÀrer gick allt sÀmre till dess att familjen var utarmad, slog honom regelbundet, ibland halvt medvetslös, och vid Ätta Ärs Älder blev Gorkij tillsagd att tjÀna sitt eget uppehÀlle. Hans mormor brukade ligga pÄ knÀ vid deras bÀdd medan Gorkij lÄtsades sova och rapportera till Gud om dagens hÀndelser, med ett fascinerande sinne för detaljer. Mormodern blev pojkens bÀsta vÀn, och den odiskutabla hjÀltinnan i den första volymen i Gorkijs sjÀlvbiografiska trilogi, Min barndom. En bok vimlande av öden, svÀrmande av gestalter, som fungerade som ett slags exorcism för författaren sjÀlv. Gorkijs första Är i livet, prÀglade av lidanden och fattigdom, skildras hÀr förbluffande nog utan spÄr av bitterhet (trots valet av författarnamn Gorkij; pÄ ryska »den bittre«) i stÀllet med förunderlig charm och stor klarhet.
Min barndom [1913-14] Àr den mest berömda av Maksim Gorkijs sjÀlvbiografiska trilogi, som brukar kallas hans stora mÀsterverk och den allra största ryska klassikern i genren. HÀr i svensk översÀttning av Ellen Weer, reviderad av Staffan Dahl, och med ett nyskrivet förord av litteraturkritikern Viola Bao.
MAKSIM GORKIJ [1868-1936], egentligen Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod, hör till den ryska litteraturens största namn. Gorkijs ungdom mÀrktes av fattigdom och han blev tidigt förÀldralös. Som kökspojke pÄ en VolgaÄngare lÀrde han sig lÀsa och skriva lÀsningen beskrev han senare som sin rÀddning. 1898 kom första bokutgivningen, BerÀttelser, i tvÄ band, som gjorde succé. Maksim Gorkij kom snart att betraktas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av Leo Tolstoj och Anton Tjechov. Gorkij utgjorde en betydande kraft för den ryska revolutionen, ocksÄ som finansiÀr. Han dog 1936 under oklara omstÀndigheter i Josef Stalins Sovjetunionen.