I den finstÀmda och egensinniga novellen Monte Carlo gör Stina Stoor ett mÄlande nedslag i Sandras sommarsÄngsland. DÀr finns Farsan, och Anneli, och bygden som vi först lÀrde kÀnna i berÀttelsen Ojura frÄn 2013, men dÀr finns ocksÄ Himmelshunden, pojkmannen och den slingrande vÀgen över BrÀnngropsÄsen.
Sandra kan som inte somna om nÀr storasyster, sÄ dÀr, sent sÄ det nÀstan Àr tidigt, vÀl har kommit hem. NÀr Anneli faktiskt fÄtt in armen under Sandras huvud (dÀr den saknats). HÄller om sÄ och passar sig in.
NÀr en kall nÀstipp söker sig in i den orediga randen mellan Sandras flÀtor, och kalla tuttar kommer mjuka mot en nyss sovvarm rygg. Nej. Sandra kan inte somna om. Och Annelis oflÀtade frisyr, bara överallt, pÄ hela randiga kudden. Hur hÄret ligger dÀr som riktiga rökslingor frÄn nattens alla norpade cigaretter. En blond rök av annat liv, som landat nu.
Stina Stoor, född 1982, Ă€r uppvuxen, bosatt och verksam utanför Bjurholm i VĂ€sterbotten. 2012 tilldelades hon UmeĂ„ novellpris för berĂ€ttelsen För vĂ„r del och och kort dĂ€refter gav Novellix, som första förlag, ut en av hennes noveller â den mycket omtyckta Ojura (2013).
TvĂ„ Ă„r senare utkom novellsamlingen Bli som folk pĂ„ Norstedts. Boken hyllades av en enig kritikerkĂ„r och nominerades det Ă„ret till Augustpriset. Juryns motivering löd: âBli som folk Ă€r inget mindre Ă€n en förnyelse av den svenska novellkonsten.â SĂ„ Expressen kallade samlingen âĂ„rets vackraste debutâ och Svenska Dagbladet menade att âStoor berĂ€ttar med sjĂ€lvklar auktoritet, pĂ„ ett starkt dialektalt prĂ€glat sprĂ„k som sjunger och mĂ„lar sig fram i textenâ.
Bodil Juggas pĂ„ Arbetarbladet om Monte Carlo: âStina Stoors nyskrivna bidrag blir den godbit jag lystet inleder med och nĂ€r jag stiger ner i novellen Monte Carlo inser jag hur mycket jag saknat Sandra frĂ„n Ojura, novellen frĂ„n 2013 som kom att ingĂ„ i Augustnominerade Bli som folk. Sandra, som vi nu fĂ„r följa i Ă€nnu en kameraĂ„kning genom ett barndomsland av sjöar, campinggĂ€ster, flickrum och outtalade gĂ„tor, stĂ€mningssatt av det sĂ€regna StoorsprĂ„ket, trolskt och brutalrealistiskt. Sandra Ă„tta Ă„r, med syrran Annelie som har vuxenlukt i andetagen nĂ€r hon med kalla tuttar lĂ€gger sig i Sandra-sĂ€ngen i sommarnatten. Sandra som begraver en glashund för att fĂ„ grĂ„ta, som hĂ„ller en femkrona i munnen, uppfiskad ur pojkmannens badbyxor och som lĂ€ngtar efter att vara en som blir besjungen. Sandra â superkĂ€r, mitt lilla bĂ€r. SĂ„.â