NĂ€r statsminister Hjalmar Branting dog i februari 1925 ratades Per Albin Hansson som eftertrĂ€dare trots att han var stĂ€llföretrĂ€dande partiledare. NĂ€r den socialdemokratiska regeringen avgick Ă„ret dĂ€rpĂ„ utestĂ€ngdes han frĂ„n partiets huvudorgan Social-Demokraten och fick inte ens citeras i dess spalter.âFörr eller senare ska jag bli partiledareâ, sade han till en god vĂ€n, men fĂ„ trodde att han skulle lyckas. För tidens politiska förstĂ„sigpĂ„are hade den knubbige skĂ„ningen passerat krönet pĂ„ sin karriĂ€r ZĂ€ta Höglund â fienderna i partiapparaten var lĂ„ngt fler Ă€n vĂ€nnerna och motgĂ„ngarna mer uppseendevĂ€ckande Ă€n framgĂ„ngarna. Slitningarna mellan hans bĂ„da familjer stĂ€lldes dessutom pĂ„ sin spets nĂ€r sonen Per Gunnar dog mitt under valrörelsen 1924.
I Partiledaren â tredje delen av Anders Isakssons stora biografi över Per Albin Hansson â skildras hans mödosamma vĂ€g mot ledarskapet, intrigerna som var nĂ€ra att fĂ€lla honom och motstĂ„ndet mot hans förslag att ersĂ€tta lĂ€ran om klasskampen med idĂ©n om folkhemmet.