LÄt oss vara överens: Sanningen finns inte. Den Àr en vacker tanke men den finns inte. Vi kommer aldrig Ät den. Sanningen Àr ju att sanningen om oss sjÀlva, den kommer vi aldrig Ät. UngefÀr sÄ öppnar Torgny Lindgren samtalet som skall leda till den hÀr boken. NÄgot senare, under en promenad, tillÀgger han, det fÄr inte bli för gravallvarligt, det hÀr med litteraturen Àr ju bara en del av livet. Det finns sÄ mycket mer.
Nej, gravallvarligt ska det inte bli men vÀl bÄde allvar och skratt. För Torgny Lindgren hade ju inte blivit den författare han Àr om inte just allvar och skratt huserade sida vid sida i det han skriver. Ibland kan allvaret vara nattsvart, rent av livsavskrÀckande, som i Ormens vÀg pÄ hÀlleberget, och ibland frambringar det ett leende eller bullrande skratt hos lÀsaren, som i Pölsan.
Det gÄr dock inte att förutsÀga var ett samtal med Torgny Lindgren slutar. En frÄga har aldrig ett entydigt svar. Det kan liknas vid ett trÀd med ett fast rotsystem och en mÀngd grenar och skott som skjuter Ät all vÀrldens hÄll. Det enda jag tror man med sÀkerhet kan sÀga att Àr att det handlar om förhÄllningssÀtt till livet och till att vara vid liv.
UtgÄngspunkten för den hÀr boken Àr givetvis författarskapet, böckerna som blivit sÄ Àlskade av lÀsarna. Samtidigt kan man inte friskriva personen frÄn böckerna, sjÀlva levnadshistoriens inverkan pÄ det som blir skrivet. Men det Àr en svÄr och kÀnslig balansgÄng och dÀrför har jag valt en mening ur Ormens vÀg pÄ hÀlleberget som riktmÀrke för detta arbete: Ty vilken mÀnniska vet vad i mÀnniskan Àr?
Ur förordet till Torgny om Lindgren