NĂ€r Alfred inte lĂ€ngre fĂ„r trĂ€ffa sin dotter rĂ€mnar hela hans tillvaro. Kvar efter henne finns bara ballongerna, och i dem lite av hennes andedrĂ€kt. Veronikas vrede kretsar kring vĂ„r förestĂ€llning om det förgĂ„ngna som nĂ„got fullbordat och oförĂ€nderligt. Ăr inte det förflutna i sjĂ€lva verket sammanvĂ€vt med nuet, och omskapas och förnyas oupphörligen i det liv som pĂ„gĂ„r?