âKlockan Ă€r halv tre pĂ„ natten. Jag sitter pĂ„ kanten av en obekvĂ€m soffa i ett sjukhusrum med armbĂ„garna i knĂ€t och pannan vilande i ena handen. KĂ€karna Ă€r spĂ€nda, huvudet vĂ€rker. NĂ„gra decimeter ifrĂ„n mig stĂ„r en sjukhussĂ€ng. I sĂ€ngen ligger vĂ„r yngsta dotter. IgĂ„r genomgick hon den sista i raden av planerade operationer som styrt vĂ„ra liv de senaste Ă„tta Ă„ren. Den tjugoandra? Jag minns inte riktigt. Det Ă€r mörkt i rummet och endast dioderna pĂ„ morfinpumparna lyser. Allt kĂ€nns som i en dimma. Hon somnar korta stunder. Vaknar. GrĂ„ter. Somnar om. Jag hĂ„ller hennes hand och försöker vara stark. Jag öppnar min verktygslĂ„da med de meditationstekniker jag lĂ€rt mig genom Ă„ren. Tar nĂ„gra djupa andetag och försöker fĂ„ spĂ€nningarna att ge vika. Ett andetag i sĂ€nder. Inte lĂ€ngre fram Ă€n sĂ„. VĂ€rken i kĂ€ken slĂ€pper en aning. Jag andas in, jag andas ut.â
Att finna ro i stunder av stress â ett barn som Ă€r sjukt, jobbet som brer ut sig, nĂ„got som hĂ€nt i familjen â ger oss kraft att ta hand om oss sjĂ€lva och varandra. Att kunna tysta den tjattrande apan i huvudet och pausa flödet av tankar; att vara hĂ€r och nu, skĂ€nker oss lugn och vĂ€lbehövlig vila. VilolĂ€ge visar hur vi kan gĂ„ till vĂ€ga. HĂ€r varvas övningar och personliga texter med förklarande och fördjupande avsnitt.