När Johan Jacob Anckarström halshöggs strax sydost om Skanstull i Stockholm en dag i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta ur de ledande skikten, och snart bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades Sverige, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. En dröm med en svartmuskig skurk i kulisserna. Kungamördaren.
Medan Gustav låg på sin dödsbädd var jakten på de sammansvurna intensiv och hård. Så fort han hade dött las i princip alla undersökningar ned. De flesta gick fria. Inte minst kungens egen bror var angelägen om att lägga locket på. Men man behövde en syndabock: Anckarström. Han fick ta skulden. Hela skulden. Historien la en tung bröda på hans minne.
Monster eller hjälte? Samvetslös mördare eller ett moraliskt föredöme med stort personligt mod? Ernst Brunner har läst källmaterial, både känt och tidigare oanvänt, och med en historikers noggrannhet och romanförfattarens inlevelseförmåga tecknat historien i sin helhet, från Gustavs och Anckarströms barndomsdagar, till deras sista möte och sista andetag. Den bild vi får av Anckarström och sammansvärjningen mot kungen är långt mer sammansatt än i tidigare skildringar, och vägen fram till skotten på maskeradbalen den 16 mars är så intensiv i sin närvarokänsla att det bitvis är svårt att andas när man läser. Än en gång visar Ernst Brunner sin stora kunskap i svensk historia, och med sin virtuosa framställningskonst gör han denna faktaberättelse lika spännande som en roman.
