Annemona och Bror var jämnåriga, trettio år båda. Ganska snart fick de ett barn genom slarv. Dottern föddes en söndagseftermiddag ej vetande att hennes pappa var en tragisk figur och att hennes mamma också så skulle bli. Barnet vägde mycket litet, hade navelsträngen runt halsen och moderkakan på huvudet. Hennes pipande läte verkade mer vemodigt än det egentligen var, för samtidigt var hon så väldigt nyfiken.

Om flickan Anna och om vissa både isande och glödgade händelser som utspelades i Lund på 40- och 50-talen berättar Kerstin Strandberg i Annemonas gördel – avklätt och utan skydd av spe och ironi.

Döljer sig mönstret till en saga därunder? En saga som rymmer det minsta av allt: gruskornen man befriar sig från på psykoanalytikerns dörrmatta. Men även det största och svåraste: liv omslutet av död.