Sigrid Rausing var 31 nĂ€r hon flyttade till en by i Estland för att under ett Ă„r studera âavkolchosifieringenâ, hur mĂ€nniskor upplevde frigörelsen frĂ„n Sovjetunionen, och hur de förstod och tĂ€nkte pĂ„ Estlands historia. Hon lĂ€ste socialantropologi pĂ„ University College London, och detta var hennes fĂ€ltarbete. Metoden kallas deltagande observation. Forskaren lever i det sammanhang som studeras, hon deltar, iakttar, skriver ner, och jĂ€mför. Sigrid Rausing kom till ett utkylt och smutsigt hus i byn, dĂ€r hon ocksĂ„ arbetade som lĂ€rare. SamhĂ€llet var i förfall. MĂ€nniskorna fick det allt vĂ€rre och kunde inte veta hur lĂ€nge den akuta fattigdomen skulle bestĂ„. Sigrid sĂ„g deras vanmakt och hopp, och deras strategier för överlevnad. SĂ„ smĂ„ningom resulterade hennes arbete i doktorsavhandlingen History, memory, and identity in post-Soviet Estonia: the end of a collective farm, utgiven som bok av Oxford University Press (2004). Nu, tjugo Ă„r senare, skriver Sigrid Rausing om samma period, men nu berĂ€ttar hon ocksĂ„ om hur den pĂ„verkade henne sjĂ€lv. Hur hon lĂ„ngsamt lĂ€rde kĂ€nna mĂ€nniskorna hon studerade, och hur det kĂ€ndes att vara tillbaka i ett nordiskt baltiskt landskap, sĂ„ likt det hon saknade frĂ„n Sverige. Estland var som ett sovjetiskt Sverige, och hon sĂ„g dĂ€r hur det abstrakta begreppet bad governance sĂ€tter verkliga spĂ„r, bĂ„de i landskapet, och pĂ„ mĂ€nniskorna. Anteckningar frĂ„n en kolchos Ă€r en paradoxalt vacker skildring, genomsyrad av empati. Sigrid Rausing Ă€r en klok och ödmjuk iakttagare. Hennes berĂ€ttelser om ester och ryssar, om villkoren i kollektivjordbruket, om sommaren och vintern, om gamla kvinnor och unga mĂ€n mitt emellan tvĂ„ samhĂ€llssystem Ă€r historier som blir historia. Hon skriver i ett eftersinnande tempo, och scenerna som vĂ€xer fram ur hennes anteckningar prĂ€glas av den Ă€kthet som bara kan uppstĂ„ hos en betraktare med respekt för det hon ser.
