Karin Boye [1900–1941] hör till vår litteraturs mest klassiska och folkkära röster. Att hon blev så folkkär är å ena sidan paradoxalt, eftersom hennes språk i sitt innersta reser uppror mot sin civilisations normer; å andra sidan ter det sig logiskt, eftersom hennes människoideal är ett individuellt uttryck så långt drivet att det uppgår i det kollektivas »träd«.

När Boye dog (självmord) 1941 stod hon enligt många på höjden av sin litterära skaparkraft. Det är bara året efter det dystopiska mästerverket, romanen Kallocain, och hennes skrift flödar. Den postuma novellsamlingen Bebådelse [1941] blandar expressionistiskt lyriska utspel med en persongestaltning som uttrycker både en vilja till kamp för individens särart och en längtan efter ett annat slags kollektiv, i ett Sverige med andra världskrigets katastrofer som låter sig anas i bildens utkant.