Titelnovellen i novellsamlingen Brev från Klara från 1991 tecknar bilden av en barsk, sanningssägande äldre kvinna. Den genomträngande blicken som ser alla människans skiftningar, även de mindre klädsamma, är också författarens blick, men till skillnad från Klara ser Tove Jansson alltid sina karaktärer också med en lågmäld humor och förståelse, även i deras mörkaste stunder.
I flera av novellerna är det de tysta, observerande karaktärerna som får sista ordet – en stulen väska, ett fall från en pall eller ner i en skogstjärn.
Med förord av Martina Moliis-Mellberg.
