Idag Àr jag pensionerad journalist. DÄ, för snart femtio Är sedan, var jag bistÄndsarbetare.
PÄ morgonen den 11 september 1973 satt jag pÄ mitt rum i Osorno i södra Chile och hörde Salvador Allendes sista tal över en av de radiostationer som fortfarande stod till regeringens och presidentens förfogande. Andra stationer började sÀnda militÀrens meddelanden om att behÄlla lugnet och uppmanade mig och andra utlÀnningar att anmÀla oss hos de lokala polismyndigheterna. Jag försökte fÄ in nÄgon station frÄn andra sidan grÀnsen, frÄn den argentinska sidan, för att fÄ veta mer. Men det som följde var förvirring. Vad jag sÀkert visste var att jag inte skulle gÄ till polisen. Det visade sig var ett riktigt beslut.
Vi hade förberett oss, jag och mina arbetskamrater pÄ CORA, det statliga jordreforminstitutet för nÄgon form av motstÄnd. Vi skulle stödja Unidad Popular, vÀnsterkoalitionen, om militÀren försökte igen. Vi skulle bli en del av den folkliga revolutionÀra kampen. NÄgra hade skaffat sig vapen och det fanns sjukvÄrdsutrustning gömd pÄ strategiska platser ute i skogarna. Inget av det kom att fungera.