Sjungande en normandisk visa i taxin från flygfältet anländer Evert Taube till sitt älskade Paris. Chauffören stämmer in – det är betecknande för Taubes förmåga att snabbt bli hemmastadd och få kontakt. Hotellgästen på Boulevard Raspail är snart som fisken i vattnet, du och bror med hela kvarteret och en given samlingsfigur på vänstra strandens boulevardserveringar. Men Paris är bara en utgångspunkt för andra resor i tid och rum: den franska provinsen och den franska historien, ja, bort över haven till Guatemalas hidalgoättlingar och indianer. "De fyra vindarnas gata" är en adress med täckning för sitt symboliska namn, ett passande hemvist för en diktare med mera luft under vingarna än de flesta.
