Det Àr nu mÄnga Är sedan jag satt i JonhÄl bland maskrosorna och mÄlade min första tavla, en oljemÄlning pÄ masonit.
Mötet med Astrid och Arvid blev början pÄ mitt berÀttande.
I Astrids utanförskap kÀnde jag mig hemma. Som vilsen tonÄring kunde jag identifiera mig med en mÀnniska som var annorlunda och som, liksom jag sjÀlv, aldrig passade in i den gÀngse normen.
Fast pÄ ett annat sÀtt förstÄs.
Det som Àr svÄrt att uttrycka med pensel och fÀrg fick istÀllet sin form i skrivboken.
DET TYSTA KĂKET Ă€r berĂ€ttelsen om hur allt en gĂ„ng började.
/ Lars Lerin
'HÀr stÄr stugan.
Liksom det Äldriga vÄrdtrÀdet, svartnat av knÀppande vintrar och torksomrar.
Symaskinen stÄr kvar uppÄ gavelrummet. En bunt tyger i möglig kartong.
Och fingerborgen.
AftonstÀmning i glas och ram. Gardiner hoptrÄcklade med grov spindelvÀv. TvÀrdraget blÀddrar i almanackan.
NÄgon har skyndat igenom skÀnken och lÀmnat lÄdorna lipande efter sig. Murstocken Àr rÀmnad, vedspisen, kökets rostiga altare, stÄr dÀr fjÀttrad i sin tyngd, översnöad av takets fÀrgflingor. Grönskan pyr mellan golvplankorna. Stormhatten blommar för ingen.
FÀrger slutna intill varandra. JÀrnföremÄl spröda av tid. LjusskÀrvor. SpÄr. Tecken.
Den blÄ sjöröken driver mellan husen.
Och vÀrlden blir borta.
NÀr hon tÀnder lampan möter hon sin spegelbild i fönstret. Hon Àr trött i synen och de svullna fingrarna blÀnker av flott.
VÀllinggrytan i blöt. Korven har kokat sönder.'
