Lennart Sjögren har en särpräglad och betydelsefull plats i den svenska samtidspoesin: i det på en gång korta och ändlösa spannet mellan biologi och myt, mellan slakthus och gudsförnimmelse har han konsekvent gestaltat våra existentiella grundvillkor. I sina tidigare dikter skildrar han framför allt skoningslösheten i såväl djurens som människornas värld - ingen undgår den grymhet som tycks vara ett med själva livet. I hans senare dikter är ovissheten större, och en mjukare ton gör sig gällande. Genom hela hans författarskap finns naturen också som en tillflykt: ljuset över mullen, de skira vårlöven på trädens nyss kala grenar och sjöfåglarnas flykt över havsytan. Han har dessutom en trygg förankring i ett gammalt bonde-Sverige. Sin fasta geografiska punkt har författarskapet på Öland, där han bott större delen av sitt liv.
1980 samlade Lennart Sjögren ett urval av sina dikter i en volym med titeln Men också denna skog. Dikter 1982-2004 tar vid där den slutar och är ett rikt urval ur samtliga hans diktsamlingar sedan 1982. Den avslutas med ett tjugotal nyskrivna dikter under rubriken "En ljusare eld". Förord av Staffan Söderblom.
