I Döda människor [1924] slår Rudolf Värnlund igenom som novellist med en prosa som vibrerar av nerv, ilska och poetisk exakthet. Här skildras arbetarklassens tillvaro i ett Stockholm av skuggor och cement, där vardagen ständigt balanserar på gränsen till upplösning. Berättelserna rör sig mellan rännsten och dröm, mellan arbetsplatser, bakgårdar och dödsbäddar – med ett språk som är lika skoningslöst som lyriskt.
Värnlund tillhörde den svenska proletärlitteraturens första våg, men hans uttryck var aldrig renodlat realistiskt. I dessa noveller blandar han naturalistisk iakttagelse med modernistiska bildsprång och ett existentiellt allvar som för tankarna till både Pär Lagerkvist och Franz Kafka. Människan är ensam, ofta namnlös, ofta sönderpressad – men aldrig utan värdighet. I titelnovellen möter vi döden på nära håll; i andra glimtar ett trotsigt begär efter något annat, något bättre.
Döda människor är en samling där det lilla formatet rymmer de stora frågorna: Vad innebär det att vara levande? Vad händer när samhället glömmer dig – eller du själv glöms bort inifrån?
RUDOLF VÄRNLUND [1900–1945] var dramatiker, romanförfattare och journalist – en föregångare till den svenska arbetarlitteraturens genombrott under 1930-talet. Som autodidakt arbetade han i unga år som typograf och redaktör, men debuterade tidigt som författare. Värnlunds språk var explosivt, poetiskt och förankrat i stadens betong – samtidigt influerat av tysk expressionism och modernistisk livsleda. Döda människor markerar början på ett författarskap som brann intensivt, men slocknade alltför tidigt.
