Hur kan något så färgglatt, ljudligt och rörligt – något så teatralt – som en narr fångas i skriftlig form? Hur omvandlas narren till ett litterärt motiv, och hur påverkar den texten tematiskt, strukturellt, stilistiskt?
I studien En svensk harlekinad undersöker litteraturvetaren Åsa Mälhammar dessa frågor genom att analysera romanerna Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, Clownen Jac av Hjalmar Bergman och diktsamlingen Narren av Lars Forssell. Verkens huvudgestalter bildar en rad av narrar, en harlekinad, som får tjäna som exempel på hur motivet utformas och används i svensk litteratur.
Under medeltiden var narren en negativ motbild i kristen retorik, medan romantikens författare kom att intressera sig desto mer för figurens avvikande natur. Därmed bereddes vägen för de författare, målare och kompositörer som i modernismens gryning gjorde den till en bild för konstnärskapet. Idag inbegriper narrmotivet därför ett ansenligt mått av självbespegling.
Den sorgsne clownen, narren som sanningssägare och ansiktsmasken som metafor för mänsklig förställning hör till de välkända myter och idéer som Mälhammar belyser i sin studie.