”Vi var en grupp på fjorton rymmare, och jag var yngst av dem. Vi var egentligen väl klädda för årstiden, men den där plötsliga kylan var outhärdlig. Den skarpa kylan fick våra fingrar att stelna så att vi inte ens kunde samla buskar att bränna. Just när vi trodde att vi skulle frysa ihjäl dök det upp en gammal man. Han hade en märklig, spetsig hatt på huvudet. En av oss lyste upp hans ansikte med en ficklampa, och hans ansikte var isblått. Han hade en fotsid rock på sig. Gamlingen tog av sig rocken och gav den till mig. Då kände jag inte kylan längre, jag kände mig återigen som ett barn i min moders liv. Jag tänkte att nu fryser han väl själv ihjäl, men då såg jag att han hade en likadan rock till på sig. Han tog av sig den rocken och gav till en av mina kamrater, och sedan hade gamlingen ännu en likadan rock på sig! Också den tog han av sig och gav till en annan av mina kamrater. Så ytterligare en rock, och en till… Den gamle mannen tog av sig rock efter rock och gav till rymmarna, och varje gång hade han en likadan rock under. Till slut hade vi alla fjorton likadana rockar, och ingen frös längre. Vi gav oss förundrade av igen.”
Denna roman är en historia om en far som alla andra fäder. Men även en historia om sanning, dröm och hopp. Denna roman är en historia om ett radband. Och en historia om händerna i vilka radbandet hamnar. Denna roman är en historia om en tid och en region. En historia om det man tror sig veta, men inte vet. Ensamhetens, det ödsliga folkets historia. Denna roman är vattnets, isens, vinterns och sommarens historia. Berättelsen om en avlägsen gård, en bortglömd by och en liten stad. Historien om en son som alla andra söner. Och historien om en väg…
