Tvingas vÀlja att överge, sakna, bevara i hjÀrtats ljusa del och mörka.
Diktsvit om en lÀkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under mÄnga Är. Min inlaga i vÄrdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det lÄter ju sÄ trÄkigt. En kÀrleksförklaring Àr det ocksÄ. Det Àr ett sÄ underbart yrke. LÀkare, vÄrdgivare. Men ocksÄ krÀvande. TyvÀrr slutar sÄ mÄnga fler Àn jag i förtid, av hÀlsoskÀl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anstÀllda, Àr alltför vanliga. Det kan inte fortsÀtta sÄ. Det behövs arbetsro, flera hÀnder och sÀngar. Möjlighet till bra möten.
Till alla som arbetar inom vÄrden. Men Àven till mÄnga andra. Det Àr sÄ allmÀnmÀnskligt. NÀstan alla har varit patient nÄgon gÄng, eller nÀrstÄende och undrat vad lÀkaren tÀnker. SÄhÀr tÀnkte jag. VarsÄgod!