Efter sin förra omfÄngsrika historiska roman, som handlade om nittonhundratalets mÀnskliga destruktivitet, Äterkommer Carl-Johan Vallgren med en berÀttelse som till sitt format snarare pÄminner om en broschyr. Ja, den Àr i sjÀlva verket ursprungligen tÀnkt att ingÄ i den serie broschyrer som en herr Bachmann fÄtt i uppdrag att sammanstÀlla om de i hans hemstad boende utlÀndska författarna. Denna broschyrs namnlöse författare har blivit utvald att representera sitt land, nÄgot som fyller honom med hÀpnad och upprördhet eftersom han hatar sitt hemland och upplever sig som förföljd och fördriven dÀrifrÄn. Hans svar vÀxer ut till en enda lÄng hatmonolog till herr Bachmann, dÀr han gör sitt bÀsta för att övertyga denne om att detta land (=Sverige) Àr hyckleriets och bedrÀgeriets och fulhetens och allt jÀvligts hemort pÄ jorden. I infernaliska och drÀpande utgjutelser firar han excesser i sitt hat till exempelvis litteraturkritiker, mediafolk, politiker och folk i allmÀnhet, alla dessa dilettanter och halvapor som tror sig betyda nÄgot. MÄttlöst och mÄngordigt beskriver han för herr Bachmann svenska fenomen som Palmeutredningen, tv-program, EU-omröstning och stadsplanering. BerÀttelsen formar sig till ett frÀckt samhÀllskritiskt nidportrÀtt av Sverige och samtidigt till ett portrÀtt av en mÀnniska som lider det totala rÀttshaveriet, och ett inre sjÀlsligt haveri, med en sÄdan konsekvens att det stÄr hÀrliga till. Hans hustru lÀmnar honom pÄ grund av hans paranoida överdrifter och nÀr brevet Àr fÀrdigt sitter han ensam i sin lÀgenhet. Men han sitter till sin egen förvÄning vid sin skrivmaskin, och han har Àntligen, efter tvÄ Ärs bitter förlamning och tystnad skrivit nÄgot, nÀmligen detta svarsbrev för herr Bachmanns broschyr.