Isa befinner sig i en Àktenskaplig kris. Hon bor med sina barn i ett hus hon kallar Gomspalten, eftersom det genom huset löper en korridor med rum pÄ ömse sidor. Isa lever i en kÀnsla av sorg och kÀnslomÀssig förlamning, och i denna uppgivenhet Äterupplever hon en fruktansvÀrt traumatisk hÀndelse i barndomen, som ledde till en fascination för eld och mer och mer slog över i ren besatthet. Med sin sakligt registrerande stil, som söker exakthet snarare stora ÄthÀvor, tecknar Irma Schultz ett portrÀtt av en ung kvinna i kris och hur hon försöker samla ihop sig sjÀlv trots en bitvis ojÀmn kamp mot övervÀldigande och smÀrtsamma minnesbilder.
Jag sjunker ner pÄ knÀ, hittar en mjuk plats mellan trÀdens blottlagda rötter och blir sittande, som till bön. Elden Àr vacker och fÀrgrik. BlÄ, purpur och gyllene som bÀrnsten. Jag skrattar till. Glödlopporna hoppar och flyger. Tungor av eld slickar sig om munnen och suktar efter mer. Ur: HÀrd
Irma Schultz har haft en lÄng karriÀr som sÄngerska, lÄtskrivare och skÄdespelare, och har pÄ senare Är Àven arbetat med kultur inom Svenska kyrkan. Nu debuterar hon som författare.