Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.
Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.
Åtta långa jävla veckor.
Bergvik. Finns det något värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma någon annanstans, få se något annat.
Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba åtta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon måste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gått vårdprogrammet, fast hon egentligen ville gå estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.
Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar också ha grejer på gång, hemliga grejer. Kanske är han på väg bort, bort från Bergvik och bort från henne?
I Hej då, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb någon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?
