I flera av sina prosaböcker har Elisabeth Rynell använt sig av parallella berättelser, tydligast i romanen Hohaj (1997). Så gör hon också i denna roman, även om de båda spåren inte möts lika konkret i tid och rum denna gång. Här får de två berättelserna istället belysa varandra över ett stort avstånd.Men flickorna Hild och Mala som hon här berättar om, lever båda i brytningstider. Hild i mitten av nittonhundratalet, i förorts- och folkhemsbygget, Mala i reformationstiden, i skarven mellan katolicism och protestantism. Ensamheten och rotlösheten har de gemensamt. Vi får följa dem på deras olika vandringar, i ett nytt och ett gammalt Sverige; Hilds genom barndomens upplevelse av overklighet och sökande efter ett språk som bär, Malas genom Ödemårdens skog till Dilsbo och ett hemlighetsfullt förflutet. Malas väg är tydlig, ”följ fåglarnas väg om våren”, Hilds mera osäker, svårtydd. Men båda måste de hitta hem.Elisabeth Rynell skildrar den enskilda människans sorg och förtvivlan så att den också beskriver en hel kulturs sorg och brist. Med ett språk som är både sårigt och klart fogar hon här samman sina två berättelser till utvecklingsroman och saga på en och samma gång.