Sedan Mio dog har Rut ensam uppfostrat den son de fick tillsammans, och skapat ett liv åt dem: hon har ett hus vid havet, en del i rikedomen, och anställning på den gåtfulla "agenturen", som med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. Pojken, som nu är tio år, vet ingenting om sin far: inte hur han levde, inte hur han dog. Han är trygg. Räddad.
En dag får Rut höra att det på ett sjukhus ligger en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon plockar med darrande händer den ålderdomliga cd-spelaren ur hans ryggsäck. Skivan i den skimrar som guld. Det är Mio som talar på den. Mio som borde vara död. Han säger: ”Det finns tak här där man ser ända ut till havet. Här i biblioteket över ingenting.”
Johannes Anyurus nya roman, den första sedan augustvinnaren De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är en polyfon och vindlande roman om vänskap och längtan, och ett kärleksbrev till fiktion, påhittade liv och bibliotek.
