En dag i februari 2022 arresteras Daria Serenko pÄ ett kafé i Moskva nÀr hon just har signerat sin bok »Flickor och institutioner« Ät en vÀn. Hon sÀtts i »specialförvar« och slÀpps fri dagen innan Ryssland pÄbörjar den fullskaliga invasionen av Ukraina. NÄgra veckor senare lÀmnar hon landet.
»Varje text om terror Àr en tunn och skör pil som oftast trÀffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara nÄgra enstaka texter kommer att trÀffa mÄlet, det Àr alltid en frÄga om mer eller mindre lyckade omstÀndigheter. Man mÄste anvÀnda de försök man har för att öka de samlade chanserna.« Daria Serenko
Pressröster om »Flickor och institutioner«:
»... en kort, intensiv, samtidigt tragisk och hysteriskt rolig roman.« Otto Ekman, Ny Tid
»... en intelligent satir, skriven med stor tilltro till lÀsarens förmÄga att tillÀgna sig litteratur.« Sandra Stiskalo, DN
ur Jag önskar mitt hem aska:
»Kriget överrumplade oss mitt i alla skeenden. Vi blev stÄende blick stilla, avvÀpnade, ynkliga, hjÀlplösa och sÄg hur vÄra kroppar smÀlte samman med de minderÄriga ockupanternas kroppar, för varje ny dag blev de till svÄrtydda signaturer av blod pÄ de igensnöade fÀlten. Medan sammansmÀltningen pÄgÄr upplever jag dÄ och dÄ en dissociation som om jag inte lÀngre var jag, som om jag svÀvade ovanför min egen kropp, som nu pÄminner om en skissartad teckning, en satellitbild. Första gÄngen jag gick igenom det hÀr var efter en vÄldtÀkt, nu kommer det tillbaka. Jag sÀtter mig och transkriberar en intervju med en ukrainsk kvinna som blev vÄldtagen av ryska soldater förra veckan. Samtidigt lyssnar jag pÄ en mobilinspelning frÄn en polisstation i Ryssland dÀr en rysk kvinna torteras, jag lyssnar uppmÀrksamt och antecknar för att anvÀnda nÄgra rader i vÄr nyhetskanal. »Ditt as, nu fÄr du pÄ kÀften [otydbart] jag slÄr ihjÀl dig, din jÀvel!« Jag kÀnner igen den ryska kvinnan pÄ rösten, ukrainskan har jag aldrig trÀffat. Rösterna liknar varandra och jag Àr rÀdd för att förvÀxla ljudfilerna. Jag fÄr absolut inte blanda ihop dem.«
