Ve den som flyr sitt fosterland och kriget, men älskad vare den som stupar.

David Saxon har sett döden på nära håll. Han var en av de drygt sju hundra amerikanska desertörer som kom till Sverige på 1960-talet, på flykt undan Vietnamkriget. Hemma i USA hade han hustrun Mary Ann och två döttrar. Familjen fördömde honom, han fick inte träffa sina barn när han några år senare hälsade på i hemlandet. När hans mor dog några år senare skrev fadern och meddelade att David inte var välkommen till begravningen. Hans yngre bror Jonathan stupade i strid och hyllades som hjälte. Själv försköts han familjen och av sitt land och betraktades som avskum. Nu bor David på en husbåt vid Skeppsholmen i Stockholm. Han har arbetat som tidningsbud, taxichaufför och nu senast som vaktmästare på en skola. Här fick han kontakt med en ung flicka med fotomodelldrömmar, Vaja, lång, spenslig, mörkhårig och av samiskt ursprung. Hennes mor har fem barn med tre olika män, men har alltid ägnat mer omsorg åt männen än åt sina barn. Hon driver en fotvårdssalong på Söder, och Vaja har nu upptäckt att detta är bara ett lätt kamouflage för moderns prostitution. Vaja är olycklig och söker sig till David och för honom berättar hon sin historia. Det är ljusa minnen från sommarloven hos mormodern i Tornedalen, men också svåra grubblerier efter att hennes sextonårige bror mördats.

Med lidelsefullt engagemang diskuterar Björn Ranelid i romanens form mänsklighetens eviga frågor om synd och skuld, plikt och ansvar. Han har utgått från ett stort dokumentärt material om ett krig som väckte avsky i många länder och drar paralleller till oroligheter i dagens samhälle. Han skriver om vuxna individer som sviker, om barn och unga som är modiga och upproriska. På ett smärtsamt sätt visar han hur krig medför att konflikter flera generationer senare kan blossa upp utan att man förstår varför. En författaruppläsning från 2002.