Ulrika Harmsen var strax över 40, hade man och tre barn och arbetade som specialpedagog och lÀrare nÀr hon ramlade olyckligt pÄ jobbet. Fallskadan orsakade en hjÀrntrötthet som inte ville gÄ över. LÀkarna var förbryllade och utredning efter utredning gjordes utan att man förstod vad det var för fel. Under tiden var Ulrika sjukskriven och tvingades inreda ett tyst rum hemma dÀr hon kunde ÄterhÀmta sig efter aktiviteter som tidigare hört till vardagen, som att Äka och handla eller hÀmta barnen i skolan. Men den 15 april 2020 kom beskedet hon aldrig hade vÀntat sig att fÄ höra: Du har drabbats av Alzheimers sjukdom.
Allt blev svart den dagen och Ulrika sögs in i ett mörker av depression. Fanns det ens nÄgon mening att leva vidare nÀr hon ÀndÄ skulle dö, förr snarare Àn senare? Och samtidigt hade hon en familj och tre fina döttrar som Àlskade och behövde henne. För dem ville hon kÀmpa vidare. Men hur fÄr man tillbaka livsglÀdjen nÀr man vet att sjukdomen bryter ner en och gradvis gör en sÀmre för varje dag?
Ulrika Harmsen berÀttar öppet och Àrligt om hur det Àr att fÄ diagnosen alzheimer i ung Älder, om att tvingas berÀtta det vÀrsta för sina barn och om att hitta redskap i vardagen för att hantera sjukdomen. Det hÀr Àr historien om att fÄ en dödsdom, men ocksÄ om att hitta lusten att leva igen.
