"I gÄr kvÀll befann jag mig pÄ en grusvÀg, det regnade lÀtt, jag hade pÄ mig en röd kappa, pÄ fötterna hade jag lÄnga ullstrumpor utanpÄ finskorna och pÄ huvudet en mask, liksom stirrande upp i himlens fuktiga och kompakta mörker. I ena handen bar jag en jutesÀck, i den andra en gammaldags lykta. NÀr jag nÀrmade mig det upplysta huset vid slutet av vÀgen stannade jag, öppnade lyktan, tÀnde vÀrmeljuset, stÀngde den lilla luckan, drog ned masken över ansiktet, slÀngde sÀcken över axeln, krökte rygg och gick med korta gammelmanssteg fram till ett fönster."
Ett barn vÀntar pÄ att födas och en far slÄr sig ner för att skriva till det. Om vad som vÀntar, om mÀrkliga fenomen och föremÄl, mÀnniskor och djur, vilka alla Àr en del av det vi kallar vÀrlden. Han skriver om snö och om krÄkor, om tomten och om tandborsten, om likfÀrd och om sex. Och mitt under skrivandet med boken kommer en ny familjemedlem till vÀrlden.
Karl Ove KnausgÄrd har skrivit fyra Ärstidsböcker, varav Om vintern Àr den andra, med dedikationen Brev till en ofödd dotter, vilken i januari Àndras till Brev till en nyfödd dotter. HÀr beskriver han i korta nedslag tillvaron sÄ som den ter sig för honom - livets smÄ mirakel och stora vardagligheter, vilka tillsammans bildar ett slags personlig och slumpmÀssig encyklopedi.
Om vintern innehÄller ocksÄ flera fantastiska illustrationer av konstnÀren Lars Lerin.