Jag gick in i vÀggen, igenom den lÀnge, lÀnge och ut pÄ andra sidan. Det hÄrdaste i vÀggen var jag sjÀlv!
Det var svÄrt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit av mig ville upp igen, men klarade inte av det. Den andra delen av mig fick dÄ varsamt ta hand om den första, trösta.
Ăverstyr Ă€r mina erfarenheter och kĂ€nslor nedtecknade i prosadikt-form, under den tid dĂ„ jag drabbades av utmattningssyndrom och den dĂ€rpĂ„ följande lĂ„nga bergochdalbanan upp och ut ur tillstĂ„ndet.
Jag fann att jag var tvungen att överge mitt vÄrdyrke. I dikten pÄ sidan 112 beskriver jag det sÄhÀr:
Jag mĂ„ste inte vara lĂ€kare lĂ€ngre men vĂ€gen dĂ€rifrĂ„n GĂR ONT. Frustrationen i att det görs omöjligt för mig att vara lĂ€kare pĂ„ grund av ekonomismen, de kraftslukande administrativa kraven, dumheterna, felsatsningarna ovanifrĂ„n och de etiska dilemman allt detta innebĂ€r för mig. Ledsen, förtvivlad, vĂ€rdelös?
SÄ smÄningom nyorienterade jag mig och det blev ett glÀdjemöte med livet. Till dig som Àr nÀra, mitt i eller varit dÀr:
Du Àr inte ensam och det finns hopp. Jag lovar dig.