Allt i den här boken är sant. Jag har skrivit ner det för att det är så konstigt. Och jag kan lika gärna erkänna det. Alltihop hände för att jag åkte för långt med bussen. Och jag åkte för långt med bussen för att jag grät. Men jag tänker inte berätta varför. Det hör inte till historien.
Det är i Mörkmarken som Enel råkar kliva av bussen den där dagen, en skog som nästan ingen varit i för att den är så tät, snårig och sank. Allt där känns helt enkelt lite ... fel. Där finns taggiga buskar som nästan verkar röra sig, skumma fåglar och stirrande blommor. Och så paddvätten – den slemmiga, morrande varelsen som Enel måste rädda.
Men det är inte bara det som är så konstigt i Mörkmarken. Av någon anledning verkar skogen vilja dra in Enel och hålla henne kvar. Vad är det för ställe egentligen? Vad är det för enorm varelse som tjuter bland träden? Och hur ska Enel kunna ta hand om den skadade paddvätten? I utkanten av skogen bor Peter med sin sexbenta katt. Kanske kan han hjälpa Enel? Fast inte med det viktigaste förstås, det där med hennes mamma, det där som hon inte tänker berätta om.
Med Paddvättens skog börjar en bokserie, mitt emellan fantasy och realism.
