Är man född med en envetenhet och överlevnadsinstinkt eller kommer det genom vad man är med om i livet?
Evas liv är kantat av sjukdom och död men hon tar hela tiden nya tag och lyckas finna kraft, hopp och glädje som för henne vidare. Hon är inte rädd för att dö men hon vill väldigt gärna leva.
Hennes motto är: ”Det man alltid ångrar är det man aldrig gjorde” – så hon funderar inte länge förrän hon ger livet en ny chans. Vi får följa henne genom svunna världar, tankar och handlingar genom livet, stort och smått, sufflerade av journalanteckningarnas krassa verklighet.
Evas mening är att det är vi själva som väljer hur vi ska se på livet och ta tag i det som kommer till oss så vi den dagen det är dags kan säga – Tack!
Goda möten. Ärliga ögon. Vilja varandra väl – det är det viktigaste i livet!
Hon kallar sig sjuksköterska emerita. Den som har tjänat ut.
Eva Rehbinder är född i början på 1950-talet i Kinna, Marks kommun, men har numera också sin hemmahamn i Göteborg och på Styrsö.
Hon föds med en kropp som sviker henne gång på gång men hon föds också med en gnista att aldrig ge sig.
Det blir en resa från arbete som rullerska i Knallebygdens textilfabriker till vårdarinna som följer de då så kallade utvecklingsstördas resa till ett värdigare liv. Till att som sjuksköterska vara med och bygga upp den palliativa vården med erfarenhet från sjukvården både som patient och personal.
Med pennan som ständig följeslagare.
Omdömen från läsare:
Det är en varm, respektfull och ödmjuk berättelse som trots sitt bitvis tunga ämne också är en rak, ärlig och lättläst bok om att leva och att dö.
