Petra och Linda vid redskapsskjulet.
Josefin, ropar de. Vill du se nÄnting coolt? Hon borde ha fattat direkt. NÀr har de nÄgonsin kallat henne nÄgot annat Àn Josse-Josse? Men de lÄter plötsligt bara sÄ oemotstÄndligt vÀnliga och mjuka i sina röster.Knuffen i ryggen, skjuldörren som slÄr igen bakom henne. Dagsljuset som strilar in mellan sprickorna i vÀggen. Fuktlukten. Jonatans profil i dunklet och hans andetag i den lÄnga pinsamma tystnaden.
SÄ fort Josefin fÄr tag i en bit tyg syr hon nÄgot av det. Hon kan sy vad som helst av vilket tyg som helst, men klasskompisarna retar henne och kallar henne >>Josse-Josse-fin>>, som i sÄngen om symaskinen.
Josefin, tio Är, bor bara med sin pappa författaren, för hennes mamma finns inte lÀngre. Men det gör Lovisa, den underbara fastern som försvinner pÄ webbdesignkurs ibland men som alltid kommer tillbaka.
Till den lilla staden kommer Jonatan. Han har bott i Helsingfors och vÀgrar sjunga inför sin nya klass, trots att musiklÀraren envisas och trots att han egentligen Àlskar att sjunga. Han vill vara ifred med sin musik, och med Josefin.
>>Josefin har en fÀstman!>> skriker klasskamraterna trots att Josefin och Jonatan bara Àr kompisar.
