âĂgat stiger ur sin bĂ€dd,
stirrar bortgröpt. Jag Ă€r rĂ€dd.â
Med koncentrerade dikter, bÄde till form och bildvÀrld, ringar Leif Holmstrand in ett tillstÄnd av stillsam sorgsenhet. Som i ett efterÄt nÀr luften har gÄtt ur, nÀr orken har tagit slut, nÀr kraften Àr tömd, bÄde kroppsligen och sjÀlsligen, och nÀr tiden Àr pÄ vÀg att rinna ifrÄn oss. LÄngsamt skriver Holmstrand oss nÀrmare tidens slut, den sista dagen.
