”Ögat stiger ur sin bädd,

stirrar bortgröpt. Jag är rädd.”

Med koncentrerade dikter, både till form och bildvärld, ringar Leif Holmstrand in ett tillstånd av stillsam sorgsenhet. Som i ett efteråt när luften har gått ur, när orken har tagit slut, när kraften är tömd, både kroppsligen och själsligen, och när tiden är på väg att rinna ifrån oss. Långsamt skriver Holmstrand oss närmare tidens slut, den sista dagen.