Det är först på senare år som jag har börjat få klart för mig hur djupt jag faktiskt påverkades av två utmärkta biologilärare som jag hade i skolan, doktorerna Gustav Edin och Bertil Walldén. Vad de båda lärde ut skulle man kanske kunna beskriva som ”värdet av en detaljerad naturiakttagelse”, eller ”betydelsen av att se detaljer”. (...)
Den småprosa som nu finns samlad i den här boken - ursprungligen publicerades den med ojämna mellanrum i Svenska Dagbladet och i Süddeutsche Zeitung - bygger på en sådan uppmärksamhetsprincip. De olika skärvorna är tänkta som logiskt oberoende av varandra. De avbildar ingen livsåskådning, de utgör heller inte steg i ett resonemang. Jag tänker mig dem som skärvor, eller kanske jag borde ha sagt splitter, av en spegel utslagna över ett stort golv, och var och en envist speglande sin detalj. (...)
En iakttagelse på en stationsplattform i Östtyskland, ett stycke natur i norra Västmanland, en ond människa vars ondska mår bra av att exponeras för dagsljuset när stenen vändes, ett mycket litet stycke filosofi (som ett miniatyruniversum); allt detta får naturligtvis plats i en sådan bok.
Lars Gustafsson (1936-2016), författare och filosof, mellan 1983 och 2006 professor vid University of Texas, Austin. Han debuterade 1957 med romanen Vägvila och utkom med ett åttiotal böcker, däribland romaner, diktsamlingar och essäsamlingar. Spegelskärvor kom ut första gången 1987.
