Tiotusen människor applåderar på Königsplatz i München när socialdemokraternas ledare Schumacher frammanar ett nytt Tyskland ur askan – men i publiken skymtar också oomvända nazister som nickar instämmande åt hans nationalistiska retorik.

Det är hösten 1946. Stig Dagerman reser genom ett sönderslaget land där flyktingar och fd. koncentrationslägerfångar delar nödens vardag med välnärda nazistiska åklagare. Där ett utsvultet flickbarn stirrar på smörgåsen i en välfödd bondes sons hand. Där en blind gatumusikant utanför Berlins Zoostationen symboliserar de som ännu har en bit kvar att falla.

I överfyllda tåg, ruinerade källarboenden och forna Gestapofängelser möter Dagerman ett Tyskland som varken förmår sörja, ta ansvar eller gå vidare. Han möter Gerhard – en sexton år gammal pojke på flykt från den ryska zonen, full av drömmar om Amerika – och en polsk lärarinna som överlevt kriget men förlorat allt mänskligt. Han bevittnar avnazifieringsdomstolar där småbrottslingar straffas medan krigets verkliga förövare slinker igenom juridiska kryphål.

Men den mest förödande frågan Dagerman ställer är inte om tyskarna är skyldiga. Det är en annan, mer obehaglig fråga: Hur kan ett folk lära sig demokrati på tom mage?

Och vad händer med ett land där hungern är starkare än samvetet?