"Vishetslärarna" vill inordna godhetsdriften bland de mänskliga passionerna.

Visdomens frukt är godhet, säger den vise kung Salomo vid det fruktbärande besöket av den sluga drottning Bilkis av Saba i bokens första sedeskildring. De tre närmaste är också historiska, handlar om Diogenes som bodde i ett vindat, om Jesus som fiskardräng vid Gennesarets sjö, och Ansgars resa till Sverige som Nordens apostel. De följande närmar sig nutiden, rör sig i den, eller går in i framtiden, som "Furst Krapotkin och bonden", "Rättegången mot Gandhi", "Odalbonden" som inte sökte visdomen i böcker utan i att odla jord, "De två tidningsredaktörerna" och "Lärarinnan i Lustigkulla skola", som på olika sätt vill förmedla sin förkunnelse. "Den filosofiska apotekaren" får erfara sanningen av att det är lättare att skriva tio band filosofi än att genomföra en enda av dess grundsatser i praktiken. I alla de fjorton berättelserna, som "Visdomens brunn", "Sorgen över Gagarin", "Läkaren och döden" och "Framtidens kärlek" visas hur svårt det är inte bara i alkemisternas krets att finna De vises sten.

Det är hela tiden fråga om händelser bland människor som söker det visa för att nå det goda. Bokens tes är att en vis människa inte kan vara ond. Och även om det ibland går galet för en del av optimisterna, är vi tvungna att bygga vårt liv på en mänsklig godhetstro.