Längst ner i bergets hjärta brann en eld, en stor sjö av flytande sten som smält av hettan omgärdade den eviga lågan. Det var här som dolken smitts. Ett vapen så fruktat att det berättats historier om det i generation efter generation sedan dess. Berättelserna om dolken blev till myter och senare till legender. Långt, långt fram i tiden nedtecknades dess namn, den kallades demondolken.

Agnes vaknade av att något pressade mot hennes bröst. Det sista hon kom ihåg var ett enormt eldklot som kom emot henne. Med en viljeansträngning tvingade hon upp först det ena ögonlocket och sedan det andra. Allt var suddigt. Hon slöt ögonen igen och när hon öppnade dem klarnade blicken. Hon kunde se en kontur av något svart som rörde sig. Så, som genom ett trollslag, fick hon åter fokus. Med ett kraxande läte fick hon fram ”Misse.”

Mildred rös till. Hon hörde Bogard ropa på dvärgarnas kung. Innan Rofoir hann svara kom ett vrål uppifrån. En enorm eldkvast sprutade ut ur käften på den svarta besten. Han dök ner mot Eracks skepp.

Mildred såg en silverfärgad skepnad sätta kurs mot samma mål.

Slaget om Amornia hade börjat.