âMan förstĂ„r livet baklĂ€nges â men mĂ„ste leva det framlĂ€ngesâ, sĂ€ger SĂžren Kierkegaard. Men vad Ă€r det man förstĂ„r nĂ€r man blickar tillbaka? Sven-Eric Liedman minns en idyllisk barndom pĂ„ skĂ„nska landsbygden, en strulig skoltid och en ungdom dĂ€r allt skulle fĂ„ plats, studier och poesi, kĂ€rlek och fester, barn och politik. Den tyska idealismen blev den första intellektuella erövringen, och i dess spĂ„r följde Marx och Engels. NĂ„gra Ă„r pĂ„ Sydsvenskan var omtumlande och avgörande. Livet vid universitetet blev lugnare till det yttre men fullt av inre dramatik och hĂ„rda duster med nyliberaler och gammalkonservativa. Efter Murens fall blev sikten friare, och krafterna kunde Ă€gnas Ă„t det vĂ€sentliga: en ström av goda doktorander och en rad omfattande idĂ©historiska verk. Men det nya Ă„rhundradet kom med ny oro. Terrorattacker följdes av ett blodigt krig mot terrorismen. Friheten blev till salu och solidariteten alltför dyr. Det egna livet blev, trots vĂ€rldens elĂ€nde, ganska gott med en vĂ€xande familj. Men varifrĂ„n kom rastlösheten och tvĂ„nget att stĂ€ndigt skynda vidare? Och vad Ă€r det som till sist gĂ„r att förstĂ„ av livet? Kanske lĂ€rdomen frĂ„n barndomen: att tillvaron kan vara himmel eller helvete, att steget dem emellan Ă€r kort och att det till sist Ă€r tillfĂ€lligheter som avgör om livet kommer att rymma mer ljus Ă€n mörker.