PĂ„ trettondagen 1917 vistades Edith Södergran, svĂ„rt lungsjuk, i hemmet pĂ„ karelska nĂ€set. Sedan jul hade hennes debutdikter legat pĂ„ bokhandelsdikterna. De hĂ€lsades av kritikerna som "dĂ„rdikter" skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 Ă„r och hon hade ett stolt avsked till kĂ€rleken bakom sig, en förbindelse som hon hade fĂ„tt plikta med hĂ„n och förnedring. Hon hade vĂ„rdats pĂ„ kurhotell i Davos bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklĂ€dd sommarlinne pĂ„ rummet i villan. âSysternâ Singa hade flĂ€ktat henne med dammvippan och berĂ€ttat om mĂ„nen, hur den förhĂ€xat henne, hur den hotade ta henne.
Edith Södergran Àr den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner ger i sin roman en intrÀngande skildring av hennes liv och samtid, hur hon genom vardandets och vÀxlingens ström söker ge vikt Ät det minsta och största i livet, hur hon bortom krig och revolutioner finner en vÀg att övervinna döden.