MÄndagen 19 april 1943 inledde nazityskarna den sista akten i Warszawagettots historia. Gettot skulle stÀngas och de sista ca 60 000 judiska invÄnarna transporteras till förintelselÀger. Aktionen bedömdes ta tre dagar men den tidsplanen sprack omgÄende. Tyskarna hade nÀmligen inte kalkylerat med möjligheten att judarna kunde göra vÀpnat motstÄnd. Och det gjorde de.
Soldater frÄn tvÄ judiska motstÄndsgrupper, Judiska Kamporganisationen och Judiska MilitÀra Unionen, utsatte tyskarna för intensiva eldöverfall och jagade ut dem frÄn gettot pÄ morgonen den 19 april. För första gÄngen under kriget hade tyska trupper stött pÄ ett organiserat vÀpnat motstÄnd i en stad de ockuperade och tvingades retirera. Det som följde var ÀndÄ en Davids kamp mot Goliat. Trots sin övermakt tog det en mÄnad för tyskarna att slÄ ner allt motstÄnd och rensa gettot.
De judiska kÀmparna hyste aldrig nÄgra illusioner om utgÄngen. Deras uppror ska ses som en symbolisk strid om rÀtten att fÄ leva men framför allt som en kamp om mÀnniskovÀrdet som nazisterna tagit ifrÄn dem. PÄ slagfÀltet i gettot fick judarna chansen att dö som fria mÀnniskor, vilket var precis sÄ de ville ha det.
I förlÀngningen var upproret ocksÄ en slags protest mot omvÀrldens likgiltighet inför det judiska folkets öde. DÀrmed skulle den mentalitet som prÀglat upproret komma att fÄ stor betydelse för staten Israel och dess kamp för överlevnad.
Judarna har vapen! berÀttar om upproret utifrÄn ett brett spektra av kÀllor. Myter avlivas och nya hjÀltar framtrÀder. Framför allt Àr det en historia om offervilja, mod och sorg.
