VÄren 1968 var à sa Moberg tjugo Är gammal. Hon bodde ihop med den sexton Är Àldre fotografen Tor-Ivan Odulf i ett litet hus i Vita bergen utan rinnande vatten. Gymnasiet hade hon hoppat av, livet kunde inte börja fort nog. Genom vÀnner hade hon fÄtt praktik pÄ det nystartade klÀdmÀrket Mah-Jong. I hemlighet drömde hon om att skriva som Marianne Höök.
I Paris, Rom och Berkeley protesterade ungdomar denna vÄr mot kapitalism, imperialism och kolonialism i allmÀnhet, och mot USA:s krig mot Nordvietnam i synnerhet. NÀr Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter skrev att ungdomen borde gÄ ut i strid i Vietnam i stÀllet för att demonstrera hemma, satte sig à sa Moberg vid skrivmaskinen. "För en sann soldat Àr det aldrig för sent att dö", var rubriken pÄ hennes debutartikel pÄ Aftonbladets kultursida lördagen den 9 mars 1968. Den var en uppgörelse med Àldres sjÀlvgodhet som omedelbart gjorde henne till en röst för en ny generation.
Inför folkomröstningen om kÀrnkraften 1980 var à sa Moberg en av förgrundsgestalterna i nej-sidans Linje 3, pÄ 80-talet blev hon sex- och samlevnadsrÄdgivare i Vecko-Revyn och tv-kritiker i Aftonbladet. PÄ 90-talet var hon med och översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hon har alltsedan sin första publicering haft en nÀrvarande och stÀndigt nyfiken blick pÄ samhÀllet och kulturen. I Livet berÀttar hon pÄ sitt eget öppenhjÀrtiga sÀtt om Ären pÄ Aftonbladet, om kÀrleken och politiken, och om 1968.
Ă sa Moberg Ă€r journalist, översĂ€ttare och författare till ett flertal böcker, bland annat Adams bok (tillsammans med Adam InczĂšdy-Gombos), Hon var ingen Florence Nightingale, KĂ€rleken i Julia Anderssons liv och Ett extremt dyrt och livsfarligt sĂ€tt att vĂ€rma vatten â en bok om kĂ€rnkraft. Hon Ă€r en vĂ€lkĂ€nd debattör i frĂ„gor som miljö och psykisk ohĂ€lsa.
