Det börjar med en kyss. Eller tidigare Àn sÄ. I vÀrmen som uppstÄr nÀr tvÄ armar nuddar varandra. Eller kanske Ànnu tidigare. I hÀndelser som finns nedskrivna i myndighetsdokument och sÄna som saknas dÀr. Hon tÀnker pÄ kyssen. Hon tÀnker pÄ sin man som hon inte lÀngre orkar tÀnka pÄ och pÄ sina smÄ pojkar. Hon tÀnker pÄ hur det skulle vara att fÄ vila ut nÄgonstans, hos nÄgon. Hon kan inte lÀngre skriva, men hon skriver ÀndÄ.
Sara Villius Àr tillbaka med en roman som Àr en skoningslös undersökning av vad det Àr att vara moder och kvinna, madonna och kropp.
En gÄng Äker jag ensam till Ikea. LÀser pÄ min lista och kÀnner att nÄgon tittar pÄ mig. Jag ser upp och det Àr en man, en pappa som tittar. Han gÄr liksom bakom sin fru och de tvÄ barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag Àr lika vidrig som hans egen fru.
