Kristian FredĂ©ns andra roman Offret Ă€r en skildring av den galne och genialiske schackspelaren Leo Gasparians uppgĂ„ng och fall. Tillika Ă€r den en fiktiv biografisk roman skriven av den ryske författaren Vladimir Timotjenko, barndomsvĂ€n till Leo, vars inledande förord vittnar om en vilja att âtolka och ge röstâ Ă„t en av de tvĂ„ centralgestalterna i den sĂ„ kallade Malta-skandalen, som tilldrog sig under en schackturnering hösten 2001, i skuggan av attacken mot World Trade Center. Leo Gasparian stĂ„r över mĂ€nskliga lagar, han Ă€r en i sina egna ögon ĂŒbermensch, ett vĂ€lklĂ€tt geni med perfekt fysik och manikurerade naglar. Den lilla rutiga vĂ€rldens dramatik speglar den stora vĂ€rldens. Förberedelserna inför stormĂ€starmötet mellan Leo och det unga geniet, vĂ€rldsmĂ€staren Wezjinskij, Ă€r lika desperata som de Ă€r berĂ€knande. I romanens höjdpunkt möts de tvĂ„ pĂ„ ett av Maltas lyxhotell i en rasande och iskylig strid om vĂ€rldmĂ€startiteln. Det Ă€r en kraftmĂ€tning pĂ„ liv och död. För den monomaniske Leo Ă€r det en historisk hĂ€ndelse vars dignitet sjĂ€lvklart motiverar hĂ€nvisningar till historiens hjĂ€ltar: frĂ„n Jesus till Peter den Store och Napoleon. Och liksom historiens hĂ€rförare offrade sina trupper, mĂ„ste nĂ„gon kring Leo offras för det högre goda. Spelets ödesmĂ€ttade avgörande nĂ€rmar sig och paranoian vĂ€xer. Visst finns det en komik i detta, inte minst i den nĂ€rmast idiotiska vĂ€ltalighet och megalomana svada som utmĂ€rker storhetsvansinnet, men patetiken Ă€r ocksĂ„ sjuklig, dess grandezza en skrattspegel stĂ€lld mot den reella ynkedomen. Bakom den manlige demonen döljer sig ett ensamt och ömkligt barn. FredĂ©n lĂ„ter sĂ„ tragiken hĂ„lla humorn i handen. Leo sĂ€ger sig leva efter devisen: âĂra min far, fostra min sonâ. I hans förflutna fanns en far som slets bort alltför tidigt och i nuet rĂ„der - nĂ€r inte schackspelet uppslukar - en sorgsen lĂ€ngtan efter sonen Michail, som han mist genom en skilsmĂ€ssa. Offret Ă€r en ovanlig roman, som man Ă€ndĂ„ utan vidare kan rekommendera till vem som helst som aldrig nuddat vid en vit springare eller svart bonde. Den lutar sig mot en klassisk romantradition; dess litterĂ€ra förlagar skulle kunna vara Thackereys klassiska berĂ€ttelse om Barry Lyndon - genom pikareskens vĂ€g mot moralisk katastrof; Patricia Highsmiths psykologiska thriller The talented Mr Ripley â för balansgĂ„ngen över en avgrund, cirkelrörelserna kring en vĂ€xande tom kĂ€rna - FredĂ©n anvĂ€nder sig av litterĂ€ra ironier och parodierar geni- och hjĂ€ltekult.