Rosor skador Àr en diktsamling som tar sin utgÄngspunkt i demensen som sprÄkligt och relationellt tillstÄnd. Den handlar om vad som hÀnder med kÀrleken och med sprÄket nÀr glömskan tar makten över en mÀnniskas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förÀndras och förvrids, men ocksÄ förblir, in i det sista. Med hjÀlp av bland annat berÀttelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den hÀr boken skapa ett rum dÀr demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framtrÀder som nÄgonting lÀsbart, rentav delbart. DÀr de glömska och tröstlösa fÄr tala.
Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir pÄ mÄnga sÀtt spegelbilder av varandra i en text dÀr sjukdomen tycks ha smittat hela vÀrlden. Eller dÀr vÀrlden Àr en lÄst avdelning, en inhÀgnad trÀdgÄrd, en relation utan andra utvÀgar Àn att glömma att kÀrleken nÄgonsin fanns. Minnesförlust och kÀrleksförlust som tvÄ sidor av samma grymma mynt. Hur vet du att din mamma Àlskar dig om hon inte lÀngre vet vem du Àr? Hur vet du att hon Àr din mamma om hon sjÀlv förnekar det? Hur vet du att du Àlskar henne i denna nya oigenkÀnnliga skepnad?
Relationen mellan mor och dotter blir i den hÀr boken utgÄngspunkten för ett försök att tÀnka över kÀrlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjÀrnans skadade sprÄk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mÄngstÀmmig sorgesÄng som egentligen inte kan sjunga.