Detta att ge röst Ă€r ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i vĂ„ra liv. HĂ€r Ă€r det ett program att arbeta utifrĂ„n, det kĂ€nns vant och Ă€kta. Men rollerna Ă€r omvĂ€nda â de unga ger de Ă€ldre en röst. Min blir möjligheten att gĂ„ fram och formulera frĂ„gan om vad jag skulle nĂ€mna om hela vĂ€rlden lyssnade..Till min förvĂ„ning hörs min röst tala om kĂ€rlek och broderskap. Ăr det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det sĂ„ hĂ€r enkelt? TĂ€nker pĂ„ min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gĂ„ng fastnade en lite smula pĂ„ vĂ„rapannben och bildade en varm skorpa som pĂ„minde om hans familj och hans förĂ€ldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bĂ„r â vi mĂ„ste inse att vĂ€rlden Ă€r Ă€ndlig, den har grĂ€nser och vi befinner oss alla inom dessa. Det Ă€r den bĂ„t vi alla sitter i.
Jag fĂ„r en frĂ„ga att stĂ€lla till publiken, kanske Ă€r det en frĂ„ga för hela mĂ€nskligheten, kanske skulle man kunna stĂ€lla den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frĂ„gan lyder pĂ„ följande vis; Varför skĂ€ms man om man grĂ„ter offentligt pĂ„ spĂ„rvagnen nĂ€r man Ă€r ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hĂ„lla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstĂ„nd mellan oss. Men Ă€r det hela sanningen? Ăr vi inte beroende av vĂ„ra masker? Problemet Ă€r inte frĂ„gan, det gĂ€ller framstĂ€llningen, min röst lĂ„ter arg, upprörd, den förmĂ„r inte bli sĂ„rad, ensam ledsen, nĂ„gonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av mĂ„nga.
Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta Àr nÄgra dagboksanteckningar runt erfarenheter frÄn ett alternativt kulturprojekt i Göteborg. Scenisk gestaltning betraktas hÀr i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingÄ i olika gemenskaper.
