Det krävdes inga arméer för att erövra samernas land. Det räckte med fogdar och ämbetsmän. De fick agera egenmäktigt med statens goda minne. Sedan gjordes godtycket till lag och förordning.
Historikern Lennart Lundmark har ägnat decennier åt forskning om den svenska statens politik gentemot samerna från 1500-talet till allra senaste tid. Han har grävt djupt i arkiven och avslöjar hur övergreppen mot samerna egentligen gick till.
Samerna behandlades relativt bra fram till slutet av 1700-talet.
Under kolonialismens 1800-tal berövades samerna sina gamla rättigheter och kronan lade beslag på deras marker.
Decennierna kring sekelskiftet 1900 präglades den svenska samepolitiken av en rå rasism. Regering, riksdag och myndigheter ansåg att samer var så undermåliga att deras liv och näring måste styras av statliga förmyndare.
Under 1900-talet förändrades så småningom synen på samerna. Men den svenska samepolitiken bär på ett skuldtyngt historiskt arv. Liksom många andra ursprungsfolk har samerna blivit en minoritet på de marker som en gång var deras.
I Sverige är de flesta politiker passiva. De i norr vet att de riskerar röstförluster om de stöder den samiska minoriteten. I domstolarna gäller lagar som stiftades under rasismens tid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men trycket utifrån ökar. FN:s kommitté mot rasdiskriminering och Europarådets kommission för mänskliga rättigheter är skarpa i sin kritik av Sveriges behandling av samerna. I andra demokratiska länder får ursprungsbefolkningarna starkare rättigheter på sina gamla områden. Men i Sverige fortsätter samerna att förlora allt mer.
