DAGBOK FRÅN UD VOLYM 4 (1981-1985) (966 sidor)
I det i denna volym inledande kapitlet 60 visar jag hur Sovjetunionen och dess påverkans- och underrättelseorgan KGB m fl genom systematisk agentverksamhet lade under sig ”hela nedrustnings- och fredsaktivitetsverksamheten” till att bli ett lydigt redskap för Sovjetunionen. Jag visar i denna volym 4 hur jag som UD:s Folkrättssakkunnige på 1980-talet motsatte mig alla planer att försöka realisera de sovjetiska förslagen om kärnvapenfria zoner och korridorer, detta på den grund att sådana konstruktioner motverkade Sveriges centrala försvarsintressen. Genom efterföljande studier (i maj 2017) av det KGB-arkiv som går under namnet Mitrokhinarkivet – vilket finns i Cambridge – kan jag i denna volym genom skriftliga originaldokument visa ”hur rätt jag hade” på 1980-talet. Praktiskt taget all nedrusningsverksamhet, i synnerhet frågor hörande till kärnvapennedrustningen – liksom allt som hörde till ”fredsaktivitetsfältet” – styrdes totalt av Sovjetunionen genom dess olika underrättelse, infiltrations- och desinformationsorgan. Vad jag skriver om detta i denna volym 4 är inte enbart baserat på studier av KGB-dokumenten i Mitrokhinarkivet utan även på CIA-dokument och dokument ur Bukovskijarkivet. Sammantaget ger denna dokumentation en stabil bas att stå på.
Mitrokhinarkivet avslöjar också namn på de personer som på något sätt stått i KGB:s sold. Man blir – när man sitter i Cambridge och försöker greppa detta enorma och oordnade arkiv med handlingar på ryska – faktiskt chockad över den totalkontroll som Sovjetunionen visade sig ha på samtliga nordiska länder genom de KGB-residenter som fanns stationerade i varje nordisk huvudstad och vilka fungerade som handledare och kontaktmän till högt uppsatta personer i samtliga nordiska länders statsledning och statsstyrelse.
Många av dessa högt uppsatta personer – i samtliga nordiska länder – passerar revy i denna volym 4. Dessutom har jag i tidigare volymer, särskilt i volym nr 3 i detalj uppehållit mig vid den infiltration, påverkan och värvning som ägde rum från 1960-talet till 1980-talets slut, d v s den period jag själv var aktiv i UD och Försvaret. Här skall särskilt pekas på de samtalspromemorior som upprättades efter mina och min medintervjuare, f d IB-agenten (Op avd) Svante Winquists, sex besök under 2016 hos förre chefen för Kontraspionaget på Säpo Olof Frånstedt – vilka finns införda i kap 49 i volym 3 – där denne villigt delade med sig av sina erfarenheter i jakten på KGB-och andra agenter. Det går inte längre att skygga de ihållande indikationer som kontinuerligt dyker upp om olämpliga samband mellan högt uppsatta tjänstemän i UD och KGB-residenterna, alltså KGB-cheferna själva.
Enligt vad den 87-årige f d Kontraspionagechefen Olof Frånstedt lät oss intervjuare förstå var samtalen med oss den sista möjligheten han hade att ”kommunicera vad han visste” innan han skulle dö. Vi upplevde honom därför som extra ”meddelsam” (och gående långt utöver det han några år dessförinnan hade låtit publicera i de två delarna av Spionjägaren) även med de mest känsliga uppgifter, eftersom han genom denna ”sista kommunikation” kunde vidareföra sådana uppgifter som han tidigare inte kunnat ge ut, men som nu – inför dödens annalkande – kunde ”ges vidare”. Så upplevde såväl han själv som vi intervjuare förhållande och atmosfär under dessa sex möten. Den 9 augusti 2017 träffades vi en sista gång, då han mycket svag ”nickade gillande” mot Dagbok från UD volym 3. Den 25 augusti 2017 avled f chefen för Kontraspionaget Olof Frånstedt.
Det är förunderligt att så få personer – mina forna kollegor i UD och statsapparaten i övrigt, journalister, massmedia, forskare, historiker etc - inte förmått sig se den centrala men fördolda x-faktor som KGB/IA/STASI-influensen de facto utgjort för samhällsutvecklingen i Sverige. Detta faktum är verkligen förvånande men kan