Halvar Hage var en hyllad författare, främst under sjuttiotalet. Vid den tiden gjorde han stor lycka med en samtidsskildring som omgivningen, lite mot hans vilja, kallade för generationsroman. Den blev så uppmärksammad att den så småningom blev film.
Som så många andra under den här tiden ägnade han sig även åt musik, som i förlängningen blev teater. Tillsammans med Anneli, livspartner och diktare, komponerades visor och pjäser.
Allt gick som en dröm in i nästa decennium. Då tystnade Halvar Hage, drabbad av en stroke. Han levde därefter ensam och övergiven, endast ihågkommen av hemtjänsten och en bror.
Ett stort antal år senare, framme i nutid, dimper plötsligt ett brev ner i stiltjen. Det är en hälsning från hans förlag, med undran om hur han mår efter alla år och om han har några idéer eller litterära tankar. Om han har nåt på gång helt enkelt. Brevet ger Halvar panik, han ser det som en piska att leverera, ett tvång. Chocken får hans stillastående medvetande att rämna mitt itu, han upplever sig utanför sig själv, ser sig själv som en gammal utlevd gubbe. Halvar tvingar sig själv att söka upp den här gubben och få fysisk kontakt vilket också lyckas på ett gärde i hans barndomstrakter. Gubben uppmanar honom att vandra omkring och samla romanstoff och återta sitt rätta namn, Sven Andersson.
Efter en tids omkring irrande hamnar han på behandlingshemmet Aftonsol där han träffar Lillemor. Hon tillhör Halvars, eller nu Svens, generation och fascineras av sin gamla favoritförfattare och lyckas befria honom från hans vanföreställning.
Men…hur var det med den där stroken? Och varför har han varit så ensam?
Frågorna ger inte Lillemor nån ro. Samtidigt föder det hela en inre konflikt hos henne som bara efterlämnar frågor. Drivs hennes engagemang av dom gamla heliga värdena, eller gör hon det här för att själv stå i rampljuset? Är hon ännu ett offer för dom nya idealen? Som kanske inte är så nya...