Då såg jag henne. Först ett hårt hjärtslag, något som fräste till inuti, som en hastigt uppflammande eldslåga. Sen blev det grått och jag kände mig uppgiven. Som om något kommit nära mig, bara för att genast vara utom räckhåll. Jag kände mig instängd i bilen, instängd i mig själv. I ett annat liv, eller i en film, hade jag öppnat bildörren, ropat hennes namn och sprungit ifatt, stått framför henne och sökt efter ord, och det hade inte gjort något om jag inte hittade de rätta. Jag skulle se i de små rörelserna i hennes ansikte att hon förstod, hon skulle lyfta sin hand, vinka fram ett litet löfte om att ses igen.
Martin och Sasha saknar inte människor omkring sig, ändå går de omkring i varsitt eget, avskilt universum. Martin släpar runt på sin pappas bekymmer som ingen annan verkar se. Sasha känner sig inte riktigt hemma någonstans -- inte hos mamma i den lilla staden, inte hos kontaktfamiljen i byn. I byn finns också Martins farmor och farfar, och hans och Sashas vägar börjar korsas.
Katarina Kieri är en av våra mest uppskattade författare. Hon skriver för både barn, unga och vuxna, och har tilldelats flera priser för sitt skrivande, bl.a. Augustpriset och Astrid Lindgren-priset.
