I Fjällbäcken återkom Björn-Erik Höijer (1907-1996) som novellist med några berättelser från gränstrakterna i norr. I den längsta berättelsen förespråkas individens rätt gentemot ett byråkratiserat samhälle samt rättigheten-plikten att värna sitt land och sin egenart mot okänsliga exploatörer. Jonas Fjällberg har en droppe samiskt och en droppe finskt blod och är son av fjället Tunturi. Han har urgammal besittningsrätt till den mark som man nu enligt hans åsikt våldför sig på mitt för hans ögon genom att anlägga lyxhotell, landsväg och slalombanor på fjället – ”Tunturi var ett enda sår” – och han vägrar att gå med på det. Men hans trots kommer att stå honom dyrt.
Titelnovellen skildrar ömsint en gammal same som vid sin hustrus dödsbädd minns deras liv tillsammans från det de möttes ute på de fria vidderna till de sista åren i den grå lappbyn närmare ”civilisationen”. En annan novell berättar om två ensamma systrars upplevelse av en fjällvandrare på väg till Sarek. Samlingens slutnovell tecknar lyhört mötet mellan en etablerad musiker och ung målarinna.
Man kan tycka sig höra fjällbäcken sorla hemlighetsfullt genom alla novellerna, som för Höijers läsekrets blir ett kärt återseende.
